Sagan om Svenskarna

En ny dag är här och något nytt måste skrivas. Som ni kanske redan vet så är detta en blogg om saker som irriterar mig men som ändå många människor kan relatera till och som de håller med om. Någonting som retar mig och framförallt förbluffar mig är svenskars beteende. I en trilogi, självklart uppdelad i tre delar (för er som inte förstår), som kommer att fokusera på de tre största anledningarna till att jag väljer att skriva om just svenskars beteende. Dagens ämne blir därför svenskars dagliga stressande. De två sista anledningarna kommer som överraskningar med dagarnas gång. Enjoy!

Vi har alla någon gång stått i en tunnelbanevagn under rusningstid när det varit så trångt så att kunna klia sig på näsan har varit en omöjlighet eftersom ens händer varit fasttrycka mot ens lår. Någon luktar svett, någon annan luktar parfym och personen bredvid står så pass nära att när hon pratar i telefonen så skulle man inom några sekunders tid veta just den personens problem, vilket man struntar fullständigt i. Men åter till det jag vill komma fram till. Man närmar sig en station och folk ska hem, hem till sin käresta eller familj och precis när de ska gå av, ja, då ska vissa smartskallar försöka glida in på sidan så de ”garanterat” kommer med tunnelbanetåget, för ingen vill ju stå utanför tåget medan andra går av och ”riskera” att missa den? Den risken kan man ju inte ta. När de inser att de inte kommer på, trots att de varje gång försöker, så går dem, som alltid, på efter dem som ska stiga av - stigit av.

Men det är ju faktiskt inte bara utanför vagnarna paniken uppstår när den stora farliga blåa tåget närmar sig stationen. Ett bra exempel på detta är när jag idag stod i tunnelbanevagnen på väg till skolan. En man står och talar med en kvinna om livets alla möjliga ting. Mannen som stod hållandes med båda händerna i den smala gången, vilket gjorde det omöjligt att passera, stod ovetandes om att en dam bakom ville kliva av. Istället för att damen lugnt och sansat skulle frågat ”Ursäkta, kan jag få komma förbi?” så ställer hon sig upp, står stilla i någon sekund och börjar sedan ropa med en provocerande röst ”Flytta! Jag måste av!” och upprepade det ett antal gånger. Förvånad som han blev flyttade han på sig och damen försvann ut i folkmassorna. Smått flinandes stod vi där, några förbluffade människor med ett flin på läpparna som gav inflytandet ”Men jubelidiot, lugna ner dig” Det känns verkligen som om jag har kommit in på ett tunnelbanetema, men det är verkligen svenskarnas stressande i all form av ”trafik” som gör dem skoningslösa.

Svensk i en bil + bråttom = Livsfarligt. Alla har antagligen varit med om att en bil åker förbi som en silvergrå missil och sedan försvinner i fjärran. Det går några minuter och sedan kör man förbi samma bil, varför? Jo, eftersom måshuvudet hade bråttom och ”tror” att de ska hinna fram före om de kör snabbare. Aldrig hört talas om att det alltid finns köer och alltid kommer att finnas? Men inte nog med det, personen riskerar också sitt eget liv och framför allt i detta idiotiska fall, andra personers liv och glöm inte alla fina djur som tillexempel älgar och renar…

Anywho, tyvärr så är det inte mycket man kan göra emot dessa oroliga själar och det bästa man kan göra är att försöka att inte stå i vägen för dem så man inte riskerar att bli överkörd som den oskyldiga person man är. Så till alla ni som tror att man tjänar två minuter på att tränga sig in i tunnelbanevagnen när en hel armé ska ut före och alla ni som inte bara kan använda en vänlig röst och be någon flytta på sig som en normal person och alla ni som tycker det är värt att riskera ert eget liv och andras genom att köra för fort: Gå och lägg er!
Nu måste jag verkligen röra på mig, har förbannat bråttom och jag måsrte vasra längs fram io tågert!!1