Dagens television är som ledsna hästar – för varje dag som går blir de bara sämre och sämre. Jag blir verkligen förbryllad när jag slår på teven dessa dagar. Varför väljer folk att skämma ut sig så i teve? Kan det vara för pengarna – som det förövrigt är typ 30 % vinstskatt på *klappar händerna* eller är det kanske ”kändisskapet” som förekommer? Kolla bara på 99 procent av alla deltagarna som varit med, de har ju åstadkommit nytta i världen! … host. Dagens ämne är därför … dokusåpor.
Big Brother, Farmen och Baren är bara några av televisionens många baksidor som framkommit genom årens gång. I varje program samlas ett antal människor, alla med olika personligheter bara för att det ska bli bråk, där de får bo i en speciell miljö med underliga förutsättningar. I många fall blir en person utröstad för varje vecka som går, genom att alla får rösta på valfri person vem som ska få lämna. Men vad vore en tävling utan ett pris!? Femhundratusen till en miljon är ofta prissumman (plus eventuell vinstskatt som det står med liten text i hörnet av rutan vilket förövrigt betyder att ungefär halva vinsten försvinner).
(OBS. Detta gäller självklart inte ALLA dokusåpor - bara 97 %)
Om vi tar en av de värsta, Big Brother, så genom att sätta in ett antal personer, ett antal tjejer som inte gick ut grundskolan (?) samt ett antal killar som tycker de är de häftigaste i världen (!) och låter dem bo i ett hus utan att de får lämna det så skapar man ett allmänbildande tv-program… Genom att sedan klara vissa ”utmaningar” (som tillexempel involverar volter i poolen och dansa en viss tid) så får man pengar som pris om man lyckas, som man ska köpa saker för. Vilket alltid slutar med att det köps alkohol, cigaretter vilket säkert bidrar med en och annan oanad graviditet.
Nej, detta inlägg blir inte lika långt som vanligt, har annat för mig. Men som ett sista nämnande, egentligen ett önskemål ifrån ett stort fan, så ska jag också nämna de program som verkligen inspirerar flera miljoner människor, hjälper bortkomna valar att hitta hem och som får Sveamössan att verka cool igen (vem fan vill ha en sådan mössa?). Jag pratar självklart om MacGyver, Magnum, Renegade, Baywatch och Walker Texas Ranger! Now if you don’t think these programs are the greatest programs ever, I will fight you. That’s no lie.
onsdag 21 november 2007
måndag 12 november 2007
Sagan om Svenskarna - Fjortisarnas återkomst
Den slutgiltiga akten i min spännande trilogi är här och dagens ämne är något vi alla garanterat stöter på varje dag, suckar åt, skrattar åt och blir riktigt förbannad över. Det är dem som försöker hålla Fjällräven och Canada Goose vid liv, kosmetikabranschen i topp och Schwarzkopf ledande inom hårfärgning. Deras skrik är bedövande, de pratar som om de har två apelsiner i käften och mobilen är deras bästa vän. Jag tror ni vet vad jag pratar om. Trilogin i svenska beteenden avslutas med det absolut värsta som Sverige har att komma med, våra uttjatade fjortisar.
Vart man än går så finns de där. De går alltid i flock som ett pack vargar och vart de än är så hör man dem – och de är själva fullt medvetna om det. Vad får dessa människor att bete sig som idioter, personer utan någon som helst respekt för andra människor? Brist på uppmärksamhet? Grupptryck? Inget jag orkar gå in på idag, men oavsett - det är tragiskt. De flesta fjortisar tror också att de är smartast i världen (vilket gör mamma och pappa dummah i huvvet *gråter*).
Men det finns ju också dem som tjänar på fjortisarnas livsstil. Elektronikkedjorna (digitalkamerorna såklart), kosmetikakedjorna (med tanke på att de har mer smink i ansiktet än vad de väger) och musikbranschen (Darin, Ola och Danny säger väl det mesta?). Genom att skapa artister som blir kända för en låt (oftast via idol eller exempelvis ”På rymmen”) så tjänar de storkovan på dessa hormonfulla ungdomar. Pinsamt säger jag. ”Hurra”, säger skivbolagen och tv-branschen.
Som jag nämnde förut så är Fjällräven-jackan och Canada Goose-jackan ett måste för alla fjortisar. SSS-trycket, som är en förkortning av Svenska Segel Sällskapet pryder ofta mjukisbyxorna som många av fjortisarna använder (varför använder man sådana kläder när man inte ens vet vad en båt är?)
Åldern på fjortisarna blir också bara lägre och lägre. Jag har sett tjejer som inte är äldre än tolv som går runt och leker att de är sexton, man vill bara ta dem i deras sönderblonderade hår och säga åt dem att klä sig som vettigt folk, och vuxna fjortisar, ja, det orkar jag inte ens ta upp, det är en kris och jag tycker allvarligt synd om de som har fastnat i den. Nu tänker säkert vissa av er; ”Men att du orkar bry dig, det är ju bara att ignorera dem”. NEJ, det är inte att bara ignorera dem för de låter som katter som blir överkörda och alla ser likadana ut och det stör mig så gudomligt! Varför ska jag ignorera det självklara och låtsas som att de inte existerar, de är ju omöjliga att missa?!
Men jag antar att naturen har sin gång. Att de struntar i skolan och super bort sina liv på helgerna är inte mitt problem, det skadar bara dem själva. Men men, det är ingenting vi kan göra något åt. Det bästa vi kan göra är att skjuta fjällräven, äta upp gåsen, sänka Svenska Segel Sällskapet och bojkotta Idol.
Vart man än går så finns de där. De går alltid i flock som ett pack vargar och vart de än är så hör man dem – och de är själva fullt medvetna om det. Vad får dessa människor att bete sig som idioter, personer utan någon som helst respekt för andra människor? Brist på uppmärksamhet? Grupptryck? Inget jag orkar gå in på idag, men oavsett - det är tragiskt. De flesta fjortisar tror också att de är smartast i världen (vilket gör mamma och pappa dummah i huvvet *gråter*).
Men det finns ju också dem som tjänar på fjortisarnas livsstil. Elektronikkedjorna (digitalkamerorna såklart), kosmetikakedjorna (med tanke på att de har mer smink i ansiktet än vad de väger) och musikbranschen (Darin, Ola och Danny säger väl det mesta?). Genom att skapa artister som blir kända för en låt (oftast via idol eller exempelvis ”På rymmen”) så tjänar de storkovan på dessa hormonfulla ungdomar. Pinsamt säger jag. ”Hurra”, säger skivbolagen och tv-branschen.
Som jag nämnde förut så är Fjällräven-jackan och Canada Goose-jackan ett måste för alla fjortisar. SSS-trycket, som är en förkortning av Svenska Segel Sällskapet pryder ofta mjukisbyxorna som många av fjortisarna använder (varför använder man sådana kläder när man inte ens vet vad en båt är?)
Åldern på fjortisarna blir också bara lägre och lägre. Jag har sett tjejer som inte är äldre än tolv som går runt och leker att de är sexton, man vill bara ta dem i deras sönderblonderade hår och säga åt dem att klä sig som vettigt folk, och vuxna fjortisar, ja, det orkar jag inte ens ta upp, det är en kris och jag tycker allvarligt synd om de som har fastnat i den. Nu tänker säkert vissa av er; ”Men att du orkar bry dig, det är ju bara att ignorera dem”. NEJ, det är inte att bara ignorera dem för de låter som katter som blir överkörda och alla ser likadana ut och det stör mig så gudomligt! Varför ska jag ignorera det självklara och låtsas som att de inte existerar, de är ju omöjliga att missa?!
Men jag antar att naturen har sin gång. Att de struntar i skolan och super bort sina liv på helgerna är inte mitt problem, det skadar bara dem själva. Men men, det är ingenting vi kan göra något åt. Det bästa vi kan göra är att skjuta fjällräven, äta upp gåsen, sänka Svenska Segel Sällskapet och bojkotta Idol.
fredag 9 november 2007
Sagan om den andra anledningen (till svenskars beteende)
Den andra delen i min trilogi ska nu skrivas och dagens ämne är något som vi alla har varit med om, som många blivit utsatta för och kanske till och med gjort själva. Någonting som ingen gör något åt utan bara står där som en fisk på land och detta gör mig riktigt irriterad. Dagens ämne är därför svenskars feghet.
Vare sig det är vid krogen, i mataffären eller på bion så har vi alla stått där. Jag pratar om kön, den ack så omtyckta kön. Man har stått där i minuter och ibland timmar (syftar då i största dels på nördar som vill läsa ut Harry Potter på premiärdagen). Ett exempel på detta är att du står i matkön och helt plötsligt går ett ”farofyllt” gäng förbi och tränger sig. Vad händer då? Absolut ingenting. De flesta svenskar (inte alla såklart) skulle garanterat låtsas som att det regnade och att gänget inte existerade samtidigt som de skulle titta åt ett annat håll. Varför reagerar folk på detta sätt? Anledningen är enkel: ”Nej, men det är okej att de går före, orkar ändå inte dra igång en diskussion eller om jag säger något så blir de säkert aggressiva.”
Om vi spekulerar, ett gäng kanske är mellan fyra till sju personer och i en mataffär med någorlunda stora köer plus anställda så kommer antalet personer bli säkert tre gånger så många som gänget om inte mer. Men varför fortsätter ändå alla att ignorera? Jo, eftersom alla tänker på sig själva och anledningen till att alla tänker på sig själva är för att OM någon skulle säga ifrån och gänget skulle göra något, vem skulle då hjälpa han/hon? Människorna runtomkring? Nej. Någon modig person som vill hjälpa men som tror att han/hon kommer åka på samma öde som den som sa ifrån? Nej. MacGyver? Ja, förmodligen skulle han ta ner alla med hjälp av en falukorv och en toarulle från Lambi, men det har inte med saken att göra. Det jag försöker säga är att majoriteten personer (cirka 93 % enligt min väluträknade statistik) skulle inte hjälpa till i rädsla för att själv bli nedslagen.
Även om min mataffärsfetisch har tagit över så menar jag självklart inte att detta scenario endast kan förekomma i mataffärer. Om sammas sak istället hade hänt på en krog så tror jag att resultatet hade blivit annorlunda eftersom att dagens ungdomar gärna säger ifrån angående vad de tycker och tänker – speciellt om lite alkohol är med i bilden. Chansen för slagsmål ökar i så fall betydligt, men då tror jag också chansen är större att de som står i kön hjälper dem som vågar säga ifrån.
Men det som ändå är läskigast med all denna feghet är att om någon där du bor blir utsatt för oprovocerat våld och råkar ut för misshandel vilket kommer att resultera i permanenta skador för livet om inte död så kommer ÄNDÅ alla människor i närheten bara att antingen att glo med ett ansiktsuttryck som påminner om att se en giraff med tvångssyndrom eller att fort som satan röra sig därifrån och intala sig själv om att man inte kunde hjälpa till, men man kan alltid hjälpa till! Jag förstår att du kanske inte agerar som en actionhjälte om du är ensam när du ser vad som händer, men ring i alla fall polisen istället för att inte göra någonting och om du är med folk runtomkring dig, ta initiativ och säg åt de andra att man måste hjälpa till!
Jag vet att jag inte är Dr. Phil´s mentor eller att jag inte är utbildad i sånt som har med detta att göra. Jag vet också att detta inlägg inte kommer skapa rubriker i Expressen, Moore eller Slitz, men ni som läser detta kan alltid göra något! Eftersom om ingen gjorde någonting för att göra världen lite bättre, ja, då skulle man lika gärna kunna agera president i USA just nu.
Vare sig det är vid krogen, i mataffären eller på bion så har vi alla stått där. Jag pratar om kön, den ack så omtyckta kön. Man har stått där i minuter och ibland timmar (syftar då i största dels på nördar som vill läsa ut Harry Potter på premiärdagen). Ett exempel på detta är att du står i matkön och helt plötsligt går ett ”farofyllt” gäng förbi och tränger sig. Vad händer då? Absolut ingenting. De flesta svenskar (inte alla såklart) skulle garanterat låtsas som att det regnade och att gänget inte existerade samtidigt som de skulle titta åt ett annat håll. Varför reagerar folk på detta sätt? Anledningen är enkel: ”Nej, men det är okej att de går före, orkar ändå inte dra igång en diskussion eller om jag säger något så blir de säkert aggressiva.”
Om vi spekulerar, ett gäng kanske är mellan fyra till sju personer och i en mataffär med någorlunda stora köer plus anställda så kommer antalet personer bli säkert tre gånger så många som gänget om inte mer. Men varför fortsätter ändå alla att ignorera? Jo, eftersom alla tänker på sig själva och anledningen till att alla tänker på sig själva är för att OM någon skulle säga ifrån och gänget skulle göra något, vem skulle då hjälpa han/hon? Människorna runtomkring? Nej. Någon modig person som vill hjälpa men som tror att han/hon kommer åka på samma öde som den som sa ifrån? Nej. MacGyver? Ja, förmodligen skulle han ta ner alla med hjälp av en falukorv och en toarulle från Lambi, men det har inte med saken att göra. Det jag försöker säga är att majoriteten personer (cirka 93 % enligt min väluträknade statistik) skulle inte hjälpa till i rädsla för att själv bli nedslagen.
Även om min mataffärsfetisch har tagit över så menar jag självklart inte att detta scenario endast kan förekomma i mataffärer. Om sammas sak istället hade hänt på en krog så tror jag att resultatet hade blivit annorlunda eftersom att dagens ungdomar gärna säger ifrån angående vad de tycker och tänker – speciellt om lite alkohol är med i bilden. Chansen för slagsmål ökar i så fall betydligt, men då tror jag också chansen är större att de som står i kön hjälper dem som vågar säga ifrån.
Men det som ändå är läskigast med all denna feghet är att om någon där du bor blir utsatt för oprovocerat våld och råkar ut för misshandel vilket kommer att resultera i permanenta skador för livet om inte död så kommer ÄNDÅ alla människor i närheten bara att antingen att glo med ett ansiktsuttryck som påminner om att se en giraff med tvångssyndrom eller att fort som satan röra sig därifrån och intala sig själv om att man inte kunde hjälpa till, men man kan alltid hjälpa till! Jag förstår att du kanske inte agerar som en actionhjälte om du är ensam när du ser vad som händer, men ring i alla fall polisen istället för att inte göra någonting och om du är med folk runtomkring dig, ta initiativ och säg åt de andra att man måste hjälpa till!
Jag vet att jag inte är Dr. Phil´s mentor eller att jag inte är utbildad i sånt som har med detta att göra. Jag vet också att detta inlägg inte kommer skapa rubriker i Expressen, Moore eller Slitz, men ni som läser detta kan alltid göra något! Eftersom om ingen gjorde någonting för att göra världen lite bättre, ja, då skulle man lika gärna kunna agera president i USA just nu.
torsdag 8 november 2007
Sagan om Svenskarna
En ny dag är här och något nytt måste skrivas. Som ni kanske redan vet så är detta en blogg om saker som irriterar mig men som ändå många människor kan relatera till och som de håller med om. Någonting som retar mig och framförallt förbluffar mig är svenskars beteende. I en trilogi, självklart uppdelad i tre delar (för er som inte förstår), som kommer att fokusera på de tre största anledningarna till att jag väljer att skriva om just svenskars beteende. Dagens ämne blir därför svenskars dagliga stressande. De två sista anledningarna kommer som överraskningar med dagarnas gång. Enjoy!
Vi har alla någon gång stått i en tunnelbanevagn under rusningstid när det varit så trångt så att kunna klia sig på näsan har varit en omöjlighet eftersom ens händer varit fasttrycka mot ens lår. Någon luktar svett, någon annan luktar parfym och personen bredvid står så pass nära att när hon pratar i telefonen så skulle man inom några sekunders tid veta just den personens problem, vilket man struntar fullständigt i. Men åter till det jag vill komma fram till. Man närmar sig en station och folk ska hem, hem till sin käresta eller familj och precis när de ska gå av, ja, då ska vissa smartskallar försöka glida in på sidan så de ”garanterat” kommer med tunnelbanetåget, för ingen vill ju stå utanför tåget medan andra går av och ”riskera” att missa den? Den risken kan man ju inte ta. När de inser att de inte kommer på, trots att de varje gång försöker, så går dem, som alltid, på efter dem som ska stiga av - stigit av.
Men det är ju faktiskt inte bara utanför vagnarna paniken uppstår när den stora farliga blåa tåget närmar sig stationen. Ett bra exempel på detta är när jag idag stod i tunnelbanevagnen på väg till skolan. En man står och talar med en kvinna om livets alla möjliga ting. Mannen som stod hållandes med båda händerna i den smala gången, vilket gjorde det omöjligt att passera, stod ovetandes om att en dam bakom ville kliva av. Istället för att damen lugnt och sansat skulle frågat ”Ursäkta, kan jag få komma förbi?” så ställer hon sig upp, står stilla i någon sekund och börjar sedan ropa med en provocerande röst ”Flytta! Jag måste av!” och upprepade det ett antal gånger. Förvånad som han blev flyttade han på sig och damen försvann ut i folkmassorna. Smått flinandes stod vi där, några förbluffade människor med ett flin på läpparna som gav inflytandet ”Men jubelidiot, lugna ner dig” Det känns verkligen som om jag har kommit in på ett tunnelbanetema, men det är verkligen svenskarnas stressande i all form av ”trafik” som gör dem skoningslösa.
Svensk i en bil + bråttom = Livsfarligt. Alla har antagligen varit med om att en bil åker förbi som en silvergrå missil och sedan försvinner i fjärran. Det går några minuter och sedan kör man förbi samma bil, varför? Jo, eftersom måshuvudet hade bråttom och ”tror” att de ska hinna fram före om de kör snabbare. Aldrig hört talas om att det alltid finns köer och alltid kommer att finnas? Men inte nog med det, personen riskerar också sitt eget liv och framför allt i detta idiotiska fall, andra personers liv och glöm inte alla fina djur som tillexempel älgar och renar…
Anywho, tyvärr så är det inte mycket man kan göra emot dessa oroliga själar och det bästa man kan göra är att försöka att inte stå i vägen för dem så man inte riskerar att bli överkörd som den oskyldiga person man är. Så till alla ni som tror att man tjänar två minuter på att tränga sig in i tunnelbanevagnen när en hel armé ska ut före och alla ni som inte bara kan använda en vänlig röst och be någon flytta på sig som en normal person och alla ni som tycker det är värt att riskera ert eget liv och andras genom att köra för fort: Gå och lägg er!
Nu måste jag verkligen röra på mig, har förbannat bråttom och jag måsrte vasra längs fram io tågert!!1
Vi har alla någon gång stått i en tunnelbanevagn under rusningstid när det varit så trångt så att kunna klia sig på näsan har varit en omöjlighet eftersom ens händer varit fasttrycka mot ens lår. Någon luktar svett, någon annan luktar parfym och personen bredvid står så pass nära att när hon pratar i telefonen så skulle man inom några sekunders tid veta just den personens problem, vilket man struntar fullständigt i. Men åter till det jag vill komma fram till. Man närmar sig en station och folk ska hem, hem till sin käresta eller familj och precis när de ska gå av, ja, då ska vissa smartskallar försöka glida in på sidan så de ”garanterat” kommer med tunnelbanetåget, för ingen vill ju stå utanför tåget medan andra går av och ”riskera” att missa den? Den risken kan man ju inte ta. När de inser att de inte kommer på, trots att de varje gång försöker, så går dem, som alltid, på efter dem som ska stiga av - stigit av.
Men det är ju faktiskt inte bara utanför vagnarna paniken uppstår när den stora farliga blåa tåget närmar sig stationen. Ett bra exempel på detta är när jag idag stod i tunnelbanevagnen på väg till skolan. En man står och talar med en kvinna om livets alla möjliga ting. Mannen som stod hållandes med båda händerna i den smala gången, vilket gjorde det omöjligt att passera, stod ovetandes om att en dam bakom ville kliva av. Istället för att damen lugnt och sansat skulle frågat ”Ursäkta, kan jag få komma förbi?” så ställer hon sig upp, står stilla i någon sekund och börjar sedan ropa med en provocerande röst ”Flytta! Jag måste av!” och upprepade det ett antal gånger. Förvånad som han blev flyttade han på sig och damen försvann ut i folkmassorna. Smått flinandes stod vi där, några förbluffade människor med ett flin på läpparna som gav inflytandet ”Men jubelidiot, lugna ner dig” Det känns verkligen som om jag har kommit in på ett tunnelbanetema, men det är verkligen svenskarnas stressande i all form av ”trafik” som gör dem skoningslösa.
Svensk i en bil + bråttom = Livsfarligt. Alla har antagligen varit med om att en bil åker förbi som en silvergrå missil och sedan försvinner i fjärran. Det går några minuter och sedan kör man förbi samma bil, varför? Jo, eftersom måshuvudet hade bråttom och ”tror” att de ska hinna fram före om de kör snabbare. Aldrig hört talas om att det alltid finns köer och alltid kommer att finnas? Men inte nog med det, personen riskerar också sitt eget liv och framför allt i detta idiotiska fall, andra personers liv och glöm inte alla fina djur som tillexempel älgar och renar…
Anywho, tyvärr så är det inte mycket man kan göra emot dessa oroliga själar och det bästa man kan göra är att försöka att inte stå i vägen för dem så man inte riskerar att bli överkörd som den oskyldiga person man är. Så till alla ni som tror att man tjänar två minuter på att tränga sig in i tunnelbanevagnen när en hel armé ska ut före och alla ni som inte bara kan använda en vänlig röst och be någon flytta på sig som en normal person och alla ni som tycker det är värt att riskera ert eget liv och andras genom att köra för fort: Gå och lägg er!
Nu måste jag verkligen röra på mig, har förbannat bråttom och jag måsrte vasra längs fram io tågert!!1
tisdag 6 november 2007
Välkommen till verkligheten!
Jag har alltid förbluffats över bloggarnas existens. Hur människor i hoppet på bekräftelse att folk ska läsa och bry sig, skriver om saker som om vad man ska äta till frukost, vilka kläder man ska använda eller hur ens hund mår. Till att börja med, är det inte nog med utseendefixeringen i dagens samhälle? (för tillfället ”Size Zero” trenden hos kvinnor och hos män att man ska ha samma kroppsform som självaste Herkules). Men inte nog med att vi redan blir tillsagda om vad vi ska ha på oss av klädesindustrin, nu ska också privatpersoner ge råd om vad man ska ha på sig. Finns det ingenting som kallas egen smak och egen vilja?
Som jag nämnde innan så berättar folk också detaljerat vad de gjort under sin dag. Då undrar jag, varför? Detta är ett exempel på ett ofta förekommande inlägg i de flesta bloggarna: ”Jag började min dag med att äta en ostsmörgås och ett kallt glas mjölk” Vem bryr sig? De som orkar tar sig tid att kommentera ett inlägg är förmodligen bästa kompisen eller någon som tror att de är bästa kompisar. Men åt andra sidan, om någon verkligen skulle bry sig så tycker jag att man ska ta en titt in i sig själv och hitta sitt inre, för att se fram emot att läsa vad någon har ätit på morgonen och kommentera det med entusiasm behöver tänka mer på sig själv.
Nu kanske ni sitter och tänker ”Men varför sitter du själv och skriver en blogg om du inte gillar dem” Jo, anledningen till att jag gör detta är dels för att många håller med mig men inte är lika uttråkade att de orkar göra en blogg om det, men också för att folk ska börja fatta att ingen bryr sig vad de åt till frukost och om bästa kompisen svarar så är det i medlidande och om någon man inte känner svarar så är man inte plötsligt "populär" och alla älskar inte en.
Jag säger inte att jag är emot alla bloggar, absolut inte, det är bara alla de onödiga tidskrävande bloggar som tar viktiga minuter ur mitt händelserika liv (sarkasm) som irriterar mig. Men det finns ju också bloggar som faktiskt gör nytta, sådana som gör skillnad. Efter den tragiska incidenten i New York den 11 september började allt fler personer blogga i hopp om att hitta överlevande familjemedlemmar samt nära vänner men också för att hitta andra som delade känslorna av att ha förlorat någon de älskar och kunna prata ut om händelsen. Därför har den 11 september 2001 också valts till bloggens födelse. Det visste du inte va?
Men hur som helst, tyvärr så bidrar majoriteten bloggar med information som är ungefär lika intressant som att knyta skorna en tidig måndagsmorgon efter en skön helg. Men oavsett om BlondinElla (vem skriver blondin före sitt namn?) anser att man ska ha svart kjol och ett stort bälte kring midjan, med matchande skor såklart, eller att Sandrah åt kalaspuffar till frukost och att mjölken inte räckte, så kommer fenomenet onödiga bloggar aldrig att upphöra. Det är som en förkylning som ständigt finns där, man blir bara aldrig riktigt av med den. Men om ni ursäktar mig så måste jag gå, jag ska nämligen sätta på mig ett par snygga slitna ljusa jeans och en matchande skjorta, bjuda över en tjejkompis, äta en pastasallad och titta på Top Model…
Som jag nämnde innan så berättar folk också detaljerat vad de gjort under sin dag. Då undrar jag, varför? Detta är ett exempel på ett ofta förekommande inlägg i de flesta bloggarna: ”Jag började min dag med att äta en ostsmörgås och ett kallt glas mjölk” Vem bryr sig? De som orkar tar sig tid att kommentera ett inlägg är förmodligen bästa kompisen eller någon som tror att de är bästa kompisar. Men åt andra sidan, om någon verkligen skulle bry sig så tycker jag att man ska ta en titt in i sig själv och hitta sitt inre, för att se fram emot att läsa vad någon har ätit på morgonen och kommentera det med entusiasm behöver tänka mer på sig själv.
Nu kanske ni sitter och tänker ”Men varför sitter du själv och skriver en blogg om du inte gillar dem” Jo, anledningen till att jag gör detta är dels för att många håller med mig men inte är lika uttråkade att de orkar göra en blogg om det, men också för att folk ska börja fatta att ingen bryr sig vad de åt till frukost och om bästa kompisen svarar så är det i medlidande och om någon man inte känner svarar så är man inte plötsligt "populär" och alla älskar inte en.
Jag säger inte att jag är emot alla bloggar, absolut inte, det är bara alla de onödiga tidskrävande bloggar som tar viktiga minuter ur mitt händelserika liv (sarkasm) som irriterar mig. Men det finns ju också bloggar som faktiskt gör nytta, sådana som gör skillnad. Efter den tragiska incidenten i New York den 11 september började allt fler personer blogga i hopp om att hitta överlevande familjemedlemmar samt nära vänner men också för att hitta andra som delade känslorna av att ha förlorat någon de älskar och kunna prata ut om händelsen. Därför har den 11 september 2001 också valts till bloggens födelse. Det visste du inte va?
Men hur som helst, tyvärr så bidrar majoriteten bloggar med information som är ungefär lika intressant som att knyta skorna en tidig måndagsmorgon efter en skön helg. Men oavsett om BlondinElla (vem skriver blondin före sitt namn?) anser att man ska ha svart kjol och ett stort bälte kring midjan, med matchande skor såklart, eller att Sandrah åt kalaspuffar till frukost och att mjölken inte räckte, så kommer fenomenet onödiga bloggar aldrig att upphöra. Det är som en förkylning som ständigt finns där, man blir bara aldrig riktigt av med den. Men om ni ursäktar mig så måste jag gå, jag ska nämligen sätta på mig ett par snygga slitna ljusa jeans och en matchande skjorta, bjuda över en tjejkompis, äta en pastasallad och titta på Top Model…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
